I slutet av januari ska det beslutas om förvaringen av vårt kärnkraftsavfall. Svensk kärnbränslehantering (SKB) har i mer än 40 års tid arbetat med att skapa en modell för slutförvaring av det förbrukade uranet.
Detta bränsle har under klyvningen i kärnkraftsverken bildat ett antal extremt farliga ämnen såsom plutonium, cesium, strontium.
En enkrona väger sju gram. Motsvarande mängd plutonium räcker för att skada fem miljoner människor om de får det i sig. Strontium 90 inlagras i ben och orsakar skelettcancer och leukemi. Barn är särskilt känsliga. De övriga isotoperna ger olika typer av cancer och genetiska skador.
Hittills har Sveriges kärnkraftsverk resulterat i 7 500 ton sådant högaktivt avfall. 7 500 ton motsvarar ungefär vikten av 5 000 personbilar. Ställer man dessa bilar i en rad blir den 20 kilometer lång.
Motsvarande mängd av detta giftiga avfall ska nu alltså gjutas in i kopparkapslar och deponeras i lera 500 meter nere i berget.
Hur giftiga de här ämnena är blev tydligt vid Tjernobylkatastrofen. Då spreds 1,5 kilo cesium och 14 gram radioaktivt jod över Sverige, främst Västerbotten, Västernorrland, Gävleborg, Uppland och Västmanland. Denna lilla mängd medförde att man i de här landskapen inte längre kunde plocka bär och svamp eller äta viltkött och fisk.
Ett av bekymren med den kommande slutförvaringen är, att det är kärnkraftsverkens ägare själva som tagit fram den så kallade KBS 3-metoden för omhändertagandet av avfallet. Redan för mer än 40 år sedan bestämde man sig för förvaringsmetoden med kopparkapslar nedsänkta i bentonitlera på 500 meters djup i berget. Sen har man filat på metoden till en kostnad av 40 miljarder kronor utan att på riktigt utreda andra alternativ.
Många forskare har slagit bakut och förklarat att kopparkapslarna inte på långt när kan hålla i 100 000 år. Sverige har några av världens främsta forskare på korrosion på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Flera av dem har förkastat SKB:s kopparkapsel. De utgår ifrån att kapslarna i värsta fall kan komma att korrodera sönder redan efter några hundra år. De starkt upphettade kopparkapslarna ska placeras i en blöt lera med många ämnen som liksom värmen och den starka strålningen verkar korroderande.
Vidare har man sagt, att kapslarna behöver klara sig i 100 000 år och på något sätt har man lyckats få denna siffra etablerad. Strålningen från avfallet är dock nästan lika stor efter 200 000 år som efter 100 000 år och den är fortfarande inte försumbar efter en miljon år. I USA räknar man med 250 000 år.
Under de senaste två miljoner åren har vi haft ett tiotal istider på norra halvklotet. Ett istäcke som är några kilometer tjockt trycker då ner berggrunden betydligt. Under den tid som avfallslagret ska hålla tätt kan man räkna med nya istider.
Nu kommer man att perforera ett berg med 40 kilometer tätt liggande gruvgångar på 500 meters djup. Där skall man placera flera tusen mycket heta kopparkapslar nedborrade i hål i gångens botten. Hur klarar ett så sönderperforerat berg en istid? Ännu har ingen kommit på hur man ska kunna märka ut och varna framtida civilisationer för detta lager.
Sverige är det enda landet där man anser att man hittat en säker slutförvaringsmetod. Ingen annanstans i världen vet man i dag vad man ska göra med sitt avfall, utom i Finland där man som första land i världen redan börjat bygga sitt avfallslager enligt den svenska KBS-metoden. Inte ens intensivt forskande länder som USA, med sina cirka 130 reaktorer, har en aning om vad man ska göra med avfallet.
Sverige har haft tolv reaktorer som mest. Numera är sex av dem i bruk. Det finns mer än 400 aktiva kärnkraftsreaktorer i världen samt hundratalet nedlagda. Det globala avfallsproblemet är gigantiskt och ett stort hot mot livet på jorden.
Statliga Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) ska godkänna slutförvaret innan det tas i bruk. Nyligen meddelades det att SSM godkänt kopparkapseln som förvaringsmetod, trots att en lång rad forskare och miljöorganisationer är tveksamma.
Korrosionsforskaren Peter Szakàlos vid KTH är kritisk till deras rapport och säger: ”Det finns väldigt mycket data som visar att koppar korroderar betydligt mer under dessa omständigheter än vad SKB anger.” Han har medhåll av en rad internationella experter.
Den lilla skara människor som utgör Strålsäkerhetsmyndigheten kanske håller i ett damoklessvärd och kan komma att avgöra om det biologiska livet i norra Europa utsätts för förödande strålning om några tusen år.
Det finns bara ett rimligt sätt att förhålla sig till allt detta: förvara inte slutavfallet i kopparkapslar. Avsluta prospekteringen av slutförvaret i berg. Vänta och låt hela mänsklighetens samlade forskning i framtiden utvisa en säkrare slutförvaringsmetod.
