Kärnkraft – sårbart, irrationellt och svårt att hantera i en demokrati

Kärnkraften verkar vinna terräng i Europa. Bara under de senaste dagarna har jag kunnat följa planeringar i olika länder. Tack till mina tyska antikärnkraftsvänner som är på alerten med website-research!

Kroatien satsar på ett nytt reaktorblock. Tjeckien har beviljat bygglov för en ny forskningsreaktor. Frankrike noterar en stor efterfrågan – men bara 30 av 64 befintliga gigawatt är i drift. Både Macron och Le Pen är för kärnkraft. Polen vill bygga ett nytt kärnkraftverk vid Östersjön och söker tillstånd. Regeringen i Nederländerna tänker satsa på små reaktorer (SMR) i hela landet. Boris Johnson i Storbritannien vill öka energiproduktionen med 24 gigawatt genom att bygga åtta nya reaktorer utan att ta med avfallsfrågan i beräkningen. Och Tjeckien igen: Intill kärnkraftverket Temelin ställs ett projektområde för byggnation av små reaktorer till förfogande.

Ryssland är i dag den största exportören av fossilgas och –olja till Europa. Starkast beroende av den ryska exporten är länderna i Mellaneuropa, men nu förbereder sig EU på en framtid utan rysk energi, meddelar det europeiska medienätverket euractiv.de. Är det då dags att vi ersätter energitillförseln med kärnkraft?

Frågan är om EU:s taxonomi – verktyget för att identifiera miljömässigt hållbara investeringar – verkligen ger grönt ljus åt kärnkraften. Efter 2045 ska inte bygglov ges för nya kärnkraftverk, samtidigt som driftförlängning för befintliga verk bara ges fram till 2040. Forskning och innovation för att höja säkerheten och minimera avfallet kan inkluderas i taxonomin, som också kräver lägre växthusgasutsläpp än modern kärnkraft klarar av. Än så länge är den ute på remiss hos EU-parlamentet och ministerrådet. Kärnkraftfria länder som Österrike och Luxemburg har hotat med att överklaga taxonomin.

Politiska partier i Sverige som M, L, KD och SD vädrar morgonluft för sin tro på kärnkraft. Birger Schlaug förintade dess klimatnytta redan 2019 i blogginlägget Klimat v/s kärnkraft. Fossila bränslen krävs för alla moment i kärnbränslekedjan, skriver han, uranbrytning, konvertering, energikrävande anrikning, transporter, bränsletillverkning, byggande under många år, den tidskrävande rivningen av reaktorer och därtill avfallshanteringen under minst hundratusen år.

Jag undrar – sitter M, L, KD och SD-politikerna i dag i ett luftslott som de försöker dra in väljarna i? Kärnkraft är irrationellt, senfärdigt, dyrt, sårbart och innehåller riskmoment som är svåra att hantera i en demokrati. Jag håller med Schlaug.

Energibehovet växer, tutar M, L, KD och SD – därför behövs kärnkraft. Tyskland, där de sista reaktorna ska stängas i år, tar effektivisering och minskning på allvar: ”50 procent mindre energiförbrukning till 2050”. Det är bra, men samtidigt alldeles för långsamt!

Den federala regeringen och delstaternas regeringar får massivt tryck nerifrån, till exempel från den ideella föreningen Deutsche Umwelthilfe, känd för framgångsrika rättegångar. Den kräver bland annat att det ska installeras solpaneler på alla offentliga byggnader och att det införs nya hastighetsbegränsningar på 100, 80 och 30 km/h (”kan spara 3,7 miljarder liter bensin och diesel”). Är det här bara något vi i Sverige kan drömma om?

Susanne Gerstenberg

Läs krönikan i tidningen Syre

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.