Klimatdemonstrationen i Almedalen.
Det gigantiska Almedalsjippot är sig väldigt olikt beroende på perspektiv. Är du kommersiell lobbyist, central journalist, ledande politiker eller intresseorganisationspamp tillhör du Almedalens dominerande överklass. Medelklassen består av ideella organisationers opinionsbildare, lokala politiker, akademiker och intresserade medborgare. Underklassen innehåller servitriser, städare, gotländska uthyrare och lettiska tältbyggare. Över alltihopa vakar klasar av polis.
Går det att göra något åt denna struktur?
Mitt perspektiv i år var medelklassigt som opinionsbildare för en liten ideell organisation, Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen. Vårt främsta vapen är den klassiska solflaggan. Med den markerade vi vår närvaro vid tältet, seminarielokalen, demonstrationen, utvalda partiledartal och TV-sändningar. Det var så effektivt att både SVT och vår seminariegranne försökte få oss att ta ner den synliga symbolen för en framtid utan atomkraft. Men Jonas Sjöstedt började sitt tal med att välkomna oss med solflaggorna.
Som aktiv Almedalsarbetare finns det inte mycket tid för att ta del av de 3 475 evenemang som man inte själv ansvarar för. Man hinner sköta sitt, delta i ett fåtal seminarier, lyssna på de partiledare som har något att komma med och läsa några gratistidningar med gratiskaffe. Men hela veckan är en arena för möten med människor som (oftast) är öppna med att ge och ta. Som (ofta) tar ställning genom att med symboler visa vad man står för. Detta var särskilt tydligt vid vårt lilla informationstält mellan Syndikalisterna och Almega nära kallbadhus och playa.
Vi hade seminarier tillsammans med Kvinnor för Fred i tre dagar. De handlade om hur konst och kultur kan påverka med Stina Bengs och Hiroko Tsuchimoto, om hur Japan påverkats av kärnkraften med Lena Lindahl, om kärnkraftens sprängkraft med de tre aktuella författarna Åsa Moberg, Pirkko Lindberg och Gösta Elmquist. Själv deltog jag i en diskussion om alternativen till kärnkraft och fossila bränslen tillsammans med Göran Bryntze samt Jon Karlfeldt och Karin Jansson, MP.
Åsa Moberg, Gösta Elmquist och Pirkko Lindberg diskuterar sina böcker om kärnkraften.
Pirkko Lindberg, Inger Raaby och Jan-Erik Engman från Kärnkraftsfritt Bottenviken berättade om kampen mot bygget av ett nytt finsk-ryskt kärnkraftverk på Hanhikiviudden vid Pyhäjoki. I samma stund fick vi rapporter om att ett helskumt kroatiskt litet solenergibolag gått in och täckr upp en finansiering om 1, 5 miljarder för att andelen från Finland + EU skulle nå upp till 60 % vilket den finska riksdagen krävt. Spåren och alla entreprenader på halvön leder till Moskva och Hanhikiviudden kallas nu för lilla Krim. Utan att falla in i Jan Björklunds ryss-skräckpropaganda finns det anledning att varna för såväl politiskt beroende som korruption och säkerhetsrisker.
Maj Britt Theorin och Linda Nordlund i en hetsig diskussion om kärnvapnen och NATO.
I vårt sista seminarium gav Majbritt Theorin en insiktsfull och skrämmande bakgrund till dagens nästan-NATO-anslutning. Med NATO följer kärnvapen och upprustning. Det höll Linda Nordlund, LUF-ordförande inte med om och det utbröt nästan krig mellan Majbritt och Linda med ett milt understöd för Majbritt från Stig Henriksson, V.
Seminarierna var inte särskilt välbesökta men de direktsändes också på internet och kan ses i efterskott på www.folkkampanjen.se.
Annat som kan ses i efterskott är filmerna Strålande spår av Bo Levin och Gösta Elmquist samt Sisu Meltdown av Leon Berthas. Den förstnämnda är en faktarik komplettering till Göstas och Bos bok Kärnkraft – himmel och helvete. Den andra är ett engagerat och avslöjande dokument om hur etableringen på lilla Krim hanteras i vårt toppstyrda grannland.
Miljöorganisationerna i gemensam demonstration för klimatet.
Höjdpunkten på veckan var klimat- och miljörörelsens demonstration Keep it in the ground som kom att handla om såväl olja och kol som uran och kalk (Ojnare). Demonstrationen var dåligt annonserad och helt utanför överklassens cirklar. Ändå kändes det som om 300 aktivister under en timme lyckades vända upp och ned på hela Almedalsjippot.
Frågan är om det i framtiden kan gå att ställa om Almedalen ännu mer i denna riktning. De stora företagen har tagit över och kommersialiserat evenemanget allt tydligare. Samtidigt orkar överklassen inte stanna en hel vecka och det pågår en diskussion om att förkorta veckan. Jag vill hellre se en diskussion om hur medelklassen skulle kunna samarbeta för att bilda en starkare motvikt mot de kommersiella intressena.
Jan Strömdahl
